Ännu en ruggig layout skapad till
AoS tidningen och sponsrad av
Stellas. Tävlingarna hos
tidningen fortsätter till den 5/11. Kanske har du lite tid över?? Kika in där då!

Här barnen och deras kusin och även en kompis till dottern. Snygga va?? Det här är Halloween för några år sedan. Låtsaspappan har lite problem med det. Att jag scrappar gamla foton! Han tycker jag borde scrappa det som precis hänt. Men så senil och virrig som min hjärna är så känns allt som det är nu och då och sedan... Ingen större skillnad alltså. ;)
Nä, men faktum är att jag oftast framkallar fotona direkt efter händelserna. Jag redigerar och fixar och skickar in för framkallning med jämna mellanrum. Sorterar upp mina bilder i mappar med fack. Och när sedan lusten faller på så blir en bild scrappad. Det kan alltså ta allt från några dagar till flera år. Sådan är jag. Hur gör ni?

Liten närbild på de utklippta spökena fästa med 3D kuddar. Jag har broderat deras framfart och på texten står det Swosch och Swisch, för så låter det när spöken flyger runt.
Idag flög jag nästan runt. I alla fall fick jag hålla i mig hårt på hemfärden. Stod och väntade på bussen hem efter jobbet. Av någon konstig anledning är det ofta knas just med bussen åt mitt håll. Den är sen eller ställs in. Man står där och ser hur alla andra bussar åker iväg, men på vår hållplats blir det fler och fler människor som irriterat suckar och tittar på sina klockor.
Så kommer då äntligen bussen! Sen förstås! Men den kom! Inte inställd. Då är det så klart en liten buss. Ingen buss med dragspel här inte utan den kortaste varianten som man kan hitta i bussgaraget. Och nu talar vi inte om lite människor på hållplatsen!
Alla klämmer sig på. Mycket konstigt. Även fast jag inte kom bland de sista till hållplatsen är jag bland de sista på bussen. Jag har tydligen lärt mig en sedvänja vi slutat med i Sverige, att stå i kö. Alla trängs!
Fick alltså stå upp och hålla i mig. Nu kom chauffören på hur sen han var och körde i fullt fräs iväg. Det var full fart framåt och tvärnitar och skarpa svängar! Första hållplatsen närmar sig och då upptäcker vi passagerare att det inte går att plinga heller. Chauffören har ju fullt ös (han har tid att ta igen, duktigt av honom att strunta i att alla står och håller sig krampaktigt) och tänker åka förbi (ingen har ju plingat, hur troligt är det med en fullpackad buss och ingen som vill av?).
En gubbe med basröst vrålar "STANNA BUSSEN!!!" och det gör chauffören FORT! Tvärnit!
Några passagerare av. Vi kör fort vidare mot nästa stopp. En dam frågar mig om jag kan prova plinga åt henne. Men det gick så klart inte (jag är inte överraskad). Damen själv visar sig ha oerhörda röstresurser och vrålar även hon "STANNA BUSSEN!" Tvärnit och av med damen.
Vid nästa stopp, mitt stopp, behövde ingen vråla. Nu hade han fattat att det gällde att tvärnita vid alla hållplatser för att få slut på skrikandet som störde honom i hans rallydrömmar när han for fram längs vägen...
Phu! Tur jag inte åker buss hem i rusningstrafik varje dag från jobbet. Då hade jag haft långa aparmar nu (för att hålla i mig), öronproppar (för att slippa vrålandet) och garanterat läbbiga influensor (av att stå med folk typ på mig). Skönt att jag är hemma nu och kan pyssla lite! Det är terapi det. ;)